Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (читать книги .txt) 📗
Nar de frammande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sago efter dem. "Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrovad mer," sade mor, " sedan jag har fatt hora sa mycket gott om Nils." – "Det var kanske inte sa mycket, som de berattade om honom," sade far betanksamt. – "Var det inte nog, att de kom sarskilt resande for att saga, att de ville hjalpa oss, darfor att var Nils hade gjort dem stora tjanster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far." – "Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av nagon varken som skank eller lan. Jag vill gora mig fri fran skulderna nu for det forsta, och sedan ska vi arbete oss opp igen. Vi ar inte sa lastgamla an, du mor." Far riktigt skrattade nar han sade detta. "Jag tror, att du tycker det blir roligt att salja det har stallet, som vi har lagt ner sa mycket arbete pa," sade mor. – "Du forstar allt varfor jag skrattar," sade far. "Det var detta, att pojken hade gatt forlorad, som tyngde ner mig sa, att jag har varit alldeles maktlos, men nu, nar jag vet, att han lever och har artat sig val, sa ska du fa se, att Holger Nilsson annu duger till nagot."
Mor gick in i stugan, men pojken fick bratt att krypa undan in in en vra, for far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hasten och tog, som han brukade, upp foten for att forsoka upptacka vad det var for nagot fel med den. "Vad ar detta?" sade far, for han sag, att det stod nagra bokstaver inristade pa hoven. "Ta ut jarnet ur foten!" laste han och sag sig omkring undrande och sporjande, men borjade i alla fall titta och kanna pa hovens undersida. "Dar tror jag sannerligen att det sitter nagot vasst," mumlade han om en stund.
Medan far sysslade med hasten, och pojken satt undankrupen i stallvran, hande det, att det kom annat frammande till garden. Det forholl sig namligen sa, att nar Marten gaskarl var sa nara sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motsta lusten att visa hustru och barn for de gamla kamraterna med husmansstallet, utan helt enkelt tagit Dunfin och gasslingarna med sig och farit i vag.
Det fanns ingen manniska ute pa garden hos Holger Nilssons, nar gaskarlen kom fram. Han slog ner i allskons trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur praktigt han hade haft det, da han annu var en tamgas. Nar de hade besett hela gardsplanen, markte han, att dorren till kostallet stod oppen. "Titta hit ett ogonblick!" sade han, "sa far ni se hur jag bodde forr i varlden! Det var annat an att halla till i trask och karr, som vi nu gor."
Gaskarlen stod pa troskeln och sag inat kostallet. "Det finns ingen manniska har," sade han. "Kom Dunfin, sa far du se pa gaskatten! Var inte radd! Det ar inte det minsta farligt."
Harpa gingo gaskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vagen in i gaskatten for att se i vilken stat och harlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgass.
"Jo, sa hade vi det. Dar var min plats, och dar stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten," sade gaskarlen. "Vanta, det finns litet mat i den nu med!" Och darmed rusade han bort till hon och borjade sorpla i sig havre.
Men Dunfin var orolig. "Lat oss ga ut igen!" sade hon. – "bara ett par korn till!" sade gaskarlen. I detsamma upphavde han ett skrik och skyndade mot utgangen. Men det var for sent. Dorren smallde igen, matmor stod utanfor och lade pa kroken, och dar vore de instangda!
Far hade dragit ut ett vasst jarnstycke ur Svartens fot och stod helt fornojd och smekte sin hast, da mor skyndade in i stallet. "Kom, far, och se vad jag har gjort for en fangst!" sade hon. – "Nej, vanta, mor! Titta forst hit!" sade far. "Nu har jag fatt reda pa vad som fattades hasten." – "Jag tror, att lyckan borjar vanda ater till oss," sade mor. "Tank du, att den stora gaskarlen, som forsvann i varas, matte ha foljt med vildgassen! De gick in i gaskatten, och jag har stangt in dem dar allihop." – "Det var da markvardigt," sade Holger Nilsson. "Och vet du, mor, att det basta med detta ar, att vi inte mer behover tro, att pojken tog gaskarlen med sig, nar han gick hemifran." – "Ja, det har du ratt i, far. Men jag ar radd for att vi blir tvungna att slakta dem ni i kvall. Vi har Martensgas om ett par dar, och vi far skynda oss, om vi ska hinna att fa in dem till sta'n." – "Jag tycker, att det ar rent synd att slakta gaskarlen, nar han har kommit hem till oss med sa stort folje." sade Holger Nilsson. – "Om det vore andra tider, skulle han fa leva, men nar vi sjalva ska flytta harifran, kan vi ju inte behalla gassen." – "Ja, det ar sant det." – "Kom med och hjalp mig att bara in dem i stugan!" sade mor.
De gingo sin vag, och ett par ogonblick darefter sag pojken hur far kom med Dunfin och Marten gaskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sallskap med mot. Gaskarlen ropade: Tummetott, kom och hjalp mig!" som han brukade, nar han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i narheten.
Nils Holgersson horde honom nog, men han stod kvar i stalldorren i alla fall. Han drojde inte darfor, att han visste, att det skulle vara bra for honom sjalv, att gaskarlen bleve lagd pa slaktbanken – det kom han inte en gang ihag i det ogonblicket -, utan darfor att om han skulle kunna radda gaskarlen, maste han visa sig for far och mor, och for detta hade han en stor motvilja. "De har det ju svart nog anda," tankte han. "Ska jag behova gora dem en sadan sorg?"
Men nar dorren var stangd om gaskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i vag over gardsplanen, hoppade upp pa ekbradan framfor ingangsdorren och sprang in i forstugan. Har strok han av sig traskorna av gammal vana och narmade sig dorren. Men det bar honom alltjamt sa emot att visa sig for far och mor, att han inte orkade lyfta handen for att knacka. "Det ar Marten gaskarl det galler," tankte han da, "han, som har varit din basta van, allt sedan du stod har sist." Och i ett ogonblick paminde han sig allt, vad han och gaskarlen hade gatt igenom pa frusna sjoar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjartat svallde av tacksamhet och karlek, och han overvann sig sjalv och slog pa dorren.
"Var det nagon, som ville in?" sade far och oppnade.
"Mor, ni far inte rora gaskarlen!" ropade pojken, och med detsamma gavo gaskarlen och Dunfin, som lago bundna pa en bank, till ett gladjeskrik, sa att han horde, att de annu voro vid liv.
Den, som ocksa gav till ett gladjeskrik, det var mor. "Nej, vad du har blivit stor och grann!" ropade hon.
Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar pa troskeln liksom en, som inte ar saker pa hur han skall bli mottagen. "Gud vare tack och lov for att jag har dig har igen!" sade mor. "Kom in! Kom in!" – "Valkommen ska du vara!" sade far, och inte ett ord mer kunde han fa fram.
Men pojken drojde annu pa troskeln. Han kunde inte forsta, att de blevo sa glada at honom, sadan, som han var. Men sa kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och da markte han hur det var fatt.
"Mor och far, jag ar stor, jag ar manniska igen!" ropade han.
