Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (читать книги .txt) 📗

Ja, den har staden hade nog en gang varit likadan som den han satt och tankte pa. Den har var ocksa omgiven av en stadsmur med torn och portar. Men tornen i denna staden, som hade fatt forbliva pa land, stodo taklosa, ihaliga och tomma. Portarna voro utan dorrar, vaktare och krigsknektar voro forsvunna. All den glansande prakten var borta. Det var bara den nakna, graa stenstommen, som fanns dar.

Nar pojken kom langre inover staden, sag han, att den till storsta delen var bebyggd med sma, laga hus, men har och dar funnos kvar nagra hoga gavelhus och nagra kyrkor, som voro fran den gamla tiden. Gavelhusens vaggar voro vitmenade och alldeles utan prydnader, men darfor att pojken sa nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig forsta hur de hade varit smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit marmor. Och pa samma satt var det med de gamla kyrkorna. De flesta av dem voro taklosa med nakna innandomen. Fonsteroppningarna stodo tomma, golven voro grasbevaxta, och uppat vaggarna klattrade murgrona. Men nu visste han hur det en gang hade sett ut, att de hade varit tackta av bildverk och malningar, att koret hade agt smyckat altare och gyllne kors, och att dar hade rort sig praster, som hade varit kladda i guldskrudar.

Pojken sag ocksa de smala gatorna, som voro nastan folktomma pa helgdagseftermiddagen. Han visste, han, vilken strom av statliga manniskor som en gang hade myllrat fram pa dem. Han visste, att de hade varit som stora verkstader, fulla av alla slags arbetare.

Men vad Nils Holgersson inte sa, det var, att staden an i dag var bade vacker och markvardig. Han sag varken de trevliga kojorna vid bakgatorna med svarta vaggar, vita knutar och roda pelargonier bakom de blanka fonsterrutorna eller de manga vackra tradgardarna och alleerna eller skonheten hos de rankkladda ruinerna. Hans ogon voro sa fyllda av det forgangnas harlighet, att han inte kunde se nagot gott hos det nuvarande.

Vildgassen foro ett par ganger fram och tillbaka over staden, for att Tummetott riktigt val skulle fa se allting. Till sist sankte de sig ner pa det grasbevaxta golvet i en ruinkyrka for att stanna dar over natten.

Nar de redan hade stallt sig att sova, var Tummetott annu vaken och sag genom de brustna takvalven upp mot den blekroda aftonhimlen. Da han hade suttit dar en stund, tankte han, att han inte mer ville grama sig over att han inte hade kunnat radda den sjunkna staden.

Nej, det ville han inte, sedan han hade fatt se den har. Om den staden som han hade sett, inte hade fatt sjunka ner pa havsbotten igen, sa hade den kanske om nagon tid blivit lika forfallen, som denna var. Kanske skulle den inte ha kunnat motsta tiden och forgangelsen, utan snart ha statt med taklosa kyrkor och prydnadslosa hus och odsliga, tomma gator sasom denna. Da var det battre, att den fanns kvar i all sin harlighet ner i det fordolda.

"Det var bast, att det gick, som det gick," tankte han. "Om jag hade makt att radda staden, tror jag inte, att jag ville gora det." Sedan sorjde han inte mer over den saken.

Och det ar nog manga av dem, som aro unga, som tanka pa samma satt. Men nar manniskor bli gamla och ha fatt vanja sig att vara nojda med litet, da aro de mer glada at det Visby, som finns, an at ett grant Vineta pa havsbotten.

XV. Sagan om Smaland

Vildgassen hade gjort en god resa over havet och slagit ner i Tjusts harad i norra Smaland. Det haradet tycktes inte kunna bestamma sig for om det vill vara land eller hav. Overallt gingo havsfjardarna in och skuro sonder landet i oar och halvoar, i uddar och nas. Havet var sa patrangande, att det enda, som formadde halla sig uppe, var kullar och bergbackar. Allt lagland var bortglomt under vattenytan.

Det var kvall, nar vildgassen kommo in fran havet, och de smakulliga landet lag vackert mellan de blankande fjardarna. Har och dar pa oarna sag pojken kojor och stugor, och ju langre inat landet han kom, desto storre och battre blevo bostaderna. Till sist vaxte de till stora, vita herrgardsbyggnader. Utmed stranderna stod vanligen en krans av trad, darinnanfor lago akerlappar, och uppe pa toppen av de sma kullarna togo traden vid pa nytt. Han kunde inte lata bli att tanka pa Blekinge. Detta var aterigen ett stalle, dar land och hav mottes pa ett sadant dar vackert och stilla satt och liksom sokte att visa varandra det basta och skonaste de hade.

Vildgassen slogo ner pa en kal holme, langt inne i Gasfjarden. Vid forsta ogonkast at stranden markte de, att varen hade gjort stora framsteg, medan de hade varit borta pa oarna. De stora, praktiga traden voro annu inte lovkladda, men marken under dem var brokig av vitsippor, varlok och blasippor.

Nar vildgassen sago blomstermattan, blevo de radda for att de hade drojt for lange i sodra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var tid att soka upp nagot av raststallena i Smaland. Redan nasta morgon maste de dra norrut over Ostergotland.

Pojken skulle alltsa inte fa se nagot av Smaland, och det var inte utan, att detta harmade honom. Han hade inte hort talas sa mycket om nagot annat landskap som om Smaland, och han hade onskat att fa se det med egna ogon.

Forra sommaren, nar han hade haft tjanst som gasapag hos en bonde i narheten av Jordberga, hade han nastan var dag rakat ett par fattiga Smalandsbarn, som ocksa vallade gass. De barnen hade retat honom alldeles forskrackligt med sitt Smaland.

Fast nog var det synd att saga, att Asa gasapiga hade retat honom. Hon var alldeles for klok for sadant. Men den, som kunde vara retsam med besked, det var hennes bror, lille Mats.

"Har du hort, Nils gasapag, hur det gick till, nar Smaland och Skane blev skapade?" kunde han fraga, och om da Nils Holgersson sade nej, borjade han genast beratta den gamla folksagnen.

"Jo, det var pa den tiden, nar Var Herre holl pa att skapa varlden. Medan han arbetade som bast, kom Sankte Per gaende forbi. Han stannade och sag pa, och sa fragade han om det var ett svart gora. 'Aja, det ar inte sa latt heller,' sa Var Herre. Sankte Per stod kvar annu en stund, och nar han markte hur latt det gick att lagga ut det ena landet efter det andra, fick han lust att forsoka sig, han ocksa. 'Kanske att du behover vila dig litet,' sade Sankte Per,'sa kunde jag skota arbetet at dig under tiden.' Men det ville inte Var Herre. 'Jag vet inte om du ar sa hemma i konsten, att jag kan anfortro dig att ta vid dar jag slutar,' svarade han. Da blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra lander som Var Herre sjalv.

Det foreholl sig sa, att Var Herre just da holl pa att skapa Smaland. Det var inte en gang halvfardigt, men det sag ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart land. Var Herre hade svart att saga nej till Sankte Per, och dessutom tankte han val, att det, som var sa bra paborjat, borde ingen kunna forstora. Darfor sa han: 'Om du vill som jag, sa ska vi prova vem av oss som bast forstar sig pa den har sortens arbete. Du, som bara ar en nyborjare, ska fa fortsatta med detta, som jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte Per genast in pa, och sa borjade de arbeta var och en pa sitt hall.

Var Herre flyttade sig ett stycke soderut, och dar tog han sig for att skapa Skane. Det drojde inte lange, forran han var fardig, och strax fragade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se pa hans arbete. 'Jag har mitt i ordning for langesedan,' sa Sankte Per, och det hordes pa rosten hur nojd han var med det, som han hade astadkommit.

Nar Sankte Per fick se Skane, maste han erkanna, att om det landet var inte annat an gott att saga. Det var ett bordigt och lattodlat land med stora slatter, vart han sag, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syntes, att Var Herre riktigt hade tankt pa att gora det sadant, att folk skulle trivas dar. 'Ja, det har ar ett bra land,' sa Sankte Per, 'men nog tror jag, att mitt ar battre,' – 'Da ska vi ga och se pa det,' sa Var Herre.