Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (читать книги .txt) 📗

I nasta ogonblick var katten sa forandrad, att pojken knappt kunde tro, att det var samma djur. Vartenda har pa hans kropp stod pa anda. Ryggen hade krokt sig, benen hade langt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, oronen lade sig bakat, munnen fraste, ogonen stodo vidoppna och lyste av rod eld.

Pojken ville inte lata skramma sig av en katt, utan tog an ett steg framat. Men da gjorde katten ett sprang, kom ner ratt pa pojken, slog omkull honom och stallde sig over honom med framfotterna pa hans brost och gapet oppet over hans strupe.

Pojken kande hur klorna trangde genom vasten och skjortan in i skinnet, och hur de vassa horntanderna kittlade strupen. Han skrek pa hjalp, allt vad han formadde.

Men ingen kom, och han trodde forvisso, att hans sista stund var inne. Da kande han, att katten drog in klorna och slappte taget om strupen.

"Sa dar," sade han, "nu kan det vara nog. Jag ska lata dig slippa undan den har gangen for matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss tva det ar, som nu har makten."

Darmed gick katten sin vag och sag lika slat och from ut som nyss, nar han kom. Pojken var sa skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet for att soka efter tomten.

Dar funnos inte fler an tre kor. Men nar pojken kom in, blev det ett bolande och ett ovasen, sa att man gott kunde tro, att de voro atminstone trettio.

"Mu, mu, mu," ramade Majros."Det ar da gott, att det finns rattvisa till i varlden."

"Mu, mu, mu," stamde de upp alla tre. Han kunde inte hora vad de sade, sa skreko de over varandra.

Pojken ville fraga efter tomten, men han kunde inte gora sig hord, darfor att korna voro i fullt uppror. De buro sig at sa, som de brukade, nar han slappte en frammande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslankar, vande huvudena utat och mattade med hornen.

"Kom hit du bara," sade Majros, "sa ska du fa dig en spark, som du inte ska glomma pa lange!"

"Kom hit," sade Gull-Lilja, "sa ska du fa dansa pa mina horn!"

"Kom hit, sa ska du fa kanna pa hur det smakade, nar du slangde pa mig traskon, som du brukade gora i somras!" rot Stjarna.

"Kom hit, sa ska du fa betalt for getingen, som du slappte in i orat pa mig!" vralade Gull-Lilja.

Majros var den alsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. "Kom hit," sade hon, "sa att jag far ge dig betalt for alla de ganger, som du har ryckt mjolkpallen undan mor din, och for alla de krokben, som du har satt for henne, nar hon har kommit barande med mjolkspannen, och for alla de tarar, som hon har statt har och gratit over dig!"

Pojken ville saga dem, att han angrade, att han hade varit stygg mot dem, och att han aldrig skulle bli annat an snall, om de bara sade honom var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De brakade sa, att han blev radd for att nagon av dem skulle lyckas slita sig los, och han tyckte, att det var bast att smyga sig bort ur kostallet.

Da han kom ut igen, var han ratt modlos. Han kunde forsta, att ingen pa garden ville hjalpa honom att finna tomten. Och litet skulle det val ocksa bata, om han funne honom.

Han krop upp pa den breda stengardsgarden, som gick runt omkring torpet och var overvuxen med torne och bjornbarsrankor. Dar slog han sig ner for att tanka pa hur det skulle ga, om han inte bleve manniska igen. Nar nu far och mor komme hem ifran kyrkan, skulle det val bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli over hela landet, och folk skulle komma bade fran Ostra Vemmenhog och fran Torp och fran Skurup; fran hela Vemmenhogs harad skulle man komma for att titta pa honom. Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom pa Kiviks marknad.

Det var forfarligt att tanka pa. Han ville helst, att aldrig mer nagon manniska skulle fa se honom.

Det var forfarligt vad han var olycklig. Ingen i hela varlden var sa olycklig som han. Han var inte en manniska mer, utan ett vidunder.

Han borjade sa smaningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var nagon manniska. Han var skild fran allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han overta torpet efter foraldrarna, och rakt inte kunde han fa nagon tos att gifta sig med.

Han satt och sag pa sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och lag som nertryckt i marken under det hoga, branta halmtaket. Uthusen voro ocksa sma, och akerlapparna voro sa smala, att en hast knappast kunde vanda sig pa dem. Men sa litet och fattigt, som stallet var, sa var det nu alldeles for gott for honom. Han kunde inte begara battre bostad an en hala under stallgolvet.

Det var forunderligt vackert vader. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i sa tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad at nagot.

Han hade aldrig sett himlen sa bla som i dag. Och flyttfaglar kom det farande. De kommo fran utlandet och hade rest over Ostersjon, styrande ratt mot Smygehuk, och nu vore de pa vag norrut. De voro visst av manga olika slag, men han kande inte igen nagra andra an vildgassen, som kommo flygande i tva langa rader, som mottes i en vinkel.

Flera vildgasflockar hade redan farit forbi. De flogo hogt uppe, men han horde anda hur de skreko: "Nu bar det till fjalls. Nu bar det till fjalls."

Da vildgassen sago tamgassen, som gingo pa garden, sankte de sig mot jorden och ropade: "Kom med! Kom med! Nu bar det till fjalls."

Tamgassen kunde inte lata bli att stracka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt forstandigt: "Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det."

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det matte ha varit en sann gladje att flyga i, sa frisk och sa latt. Och for varje ny vildgasflock, som flog forbi, blevo tamgassen alltmer oroliga. Ett par ganger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att folja med. Med da sade alltid en gammal gasamor: "Var nu inte galna! De dar far bade hungra och frysa."

Det var en ung gaskarl, som vildgassen rop hade gett en riktig reslust. "Kommer det en flock till, sa foljer jag med," sade han.

Sa kom en ny flock och skrek som de andra. Da svarade den unga gaskarlen: "Vanta! Vanta! Jag kommer."

Han bredde ut vingarna och hojde sig i luften, men han var sa ovan att flyga, att han foll ner till marken igen.

Vildgassen matte i alla fall ha hort hans rop. De vande om och flogo sakta tillbaka for att se om han skulle komma.

"Vanta! Vanta!" ropade han och gjorde ett nytt forsok.

Allt detta horde pojken, dar han lag pa gardsgarden. "Det vore bra stor skada," tankte han, "om den stora gaskarlen skulle fara sin vag. Det skulle bli en sorg for far och mor, om han vore borta, nar de kommer hem fran kyrkan."

Da han tankte pa detta, glomde han ater alldeles, att han var liten och vanmaktig. Han tog ett sprang ratt ner i gasflocken och slog armarna om halsen pa gaskarlen. "Du later allt bli att flyga din vag, du," ropade han.

Men just i detsamma hade gaskarlen kommit underfund med hur han skulle bara sig at for att hoja sig fran marken. Han kunde inte hejda sig for att skaka av pojken, utan denne fick folja med upp i luften.

Det bar av mot hojden sa fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tanka pa att han borde slappa taget om gaskarlens hals, var han sa hogt uppe, att han skulle ha slagit ihjal sig, om han hade fallit till marken.

Det enda han kunde gora for att fa det nagot battre var att forsoka komma upp pa gasryggen. Och dit kranglade han sig ocksa, fast inte utan stor moda. Och inte var det en latt sak heller att halla sig kvar pa den glatta ryggen mellan de tva svangande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjader och dun med bada handerna for att inte ramla i backen.