Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (читать книги .txt) 📗

En vacker dag, da Storan som vanligt holl pa att bana sig vag, fick den hora ett brusande och ett porlande till hoger om sig langt borta i skogen. Den borjade lyssna sa ivrigt, att den nastan stod stilla. 'Vad i all varlden kan det dar vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte lata bli att gora sig lustig over an. 'Du tror visst, att du ar ensam i varlden, du,' sade den. 'Men det ska jag saga dig, att den, som du hor brusa, ar ingen annan an Grovelan ifran Grovelsjon. Just nu har den gravt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika sa snart som du.'

Men Storan hade sitt lynne for sig, och nar den horde detta, sade den till skogen utan att betanka sig ett ogonblick: 'Den dar Grovelan ar nog bara en stackare, som inte kan hjalpa sig sjalv. Sag du till den, att Storan fran Vansjon ar pa vag till havet, och att jag ska ta mig an den och hjalpa den dit, ifall den vill sla folje med mig!'

'Du ar en morsk en, du, sa liten du ar,' sade skogen. 'Nog ska jag framfora halsningen, fast inte tror jag, att Grovelan blir nojd med den.'

Men nasta dag stod skogen dar och halsade fran Grovelan och sade, att den hade haft det sa svart, att den var glad att fa hjalp och skulle komma och forena sig med Storan, sa snart den nansin kunde.

Efter detta gick det forstas fortare framat for Storan, och om en tid hade den kommit sa langt, att den fick syn pa en smal, vacker sjo, som lag och speglade Idreberget och Stadjan.

'Vad ar detta for slag?' sade den, och aterigen holl den pa att stanna av forvaning. 'Jag kan val aldrig ha farit sa galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vansjon?'

Men skogen, som fanns till hands overallt pa den tiden, svarade genast: 'Anej, inte har du kommit tillbaka till Vansjon. Det har ar Idresjon, som har blivit fylld med vatten av Soralven. Det ar en duktig alv. Nu har den just blivit fardig med sjon och haller pa att skaffa sig avlopp ur den.'

Nar Storan horde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som nar fram overallt, kan garna halsa till Soralven, att Storan fran Vansjon ar kommen. Om den later mig ga fram genom sjon, sa ska jag till gengald ta alven med mig till havet, och den ska inte mer behova ha nagot bekymmer for hur den ska komma fram, utan det sorjer jag for.'

'Nog kan jag tala om ditt forslag,' sade skogen, 'men inte tror jag, att Soralven gar in pa det, for den ar lika maktig som du.'

Men nasta dag berattade skogen, att Soralven ocksa hade trottnat pa att bana sig vag ensam, och att den var redo att forena sig med Storan.

An gick nu ratt igenom sjon och borjade sedan pa att kampa med skog och fjall pa samma satt som forut. Det gick en tid, men ratt som det var, rakade den in i en bergdal, som var sa stangd, att den ingen utvag kunde finns. Storan lag och brusade av ilska, och nar skogen horde hur rasande den var, fragade den: 'Ar det nu slut med dig i alla fall?'

'Inte ar det slut med mig,' sade Storan. 'Jag bara haller pa med ett storverk. Jag ska gora en sjo, jag saval som Soralven.'

Sa borjade den att fylla Sarnasjon, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjon, lyftes Storan i hojden, och till sist fann den utvag att bryta sig fram soderut.

Nar den var lyckligt och val utkommen ur denna angslan, fick den en dag hora ett stark brusande och sorlande till vanster om sig. Ett sa maktigt brus hade den aldrig forr hort i skogen, och den fragade genast vad det var.

Skogen stod som vanligt fardig att svara. 'Det ar Fjatalven,' sade den. 'Du hor hur den brusar och forsar, medan den haller pa att bana sig vag till havet.

'Ifall du nar sa langt, att du kan gora dig hord av alven,' sade Storan, 'sa kan du halsa och saga den dar alvstackarn, att Storan fran Vansjon erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt foljer med i min fara.'

'Inte tror jag, att Fjatalven vill avsta fran att gora fardigt farden pa egen hand,' sade skogen. Men nasta dag maste den erkanna, att Fjatalven ocksa hade trottnat pa att grava sin egen vag, och att den var fardig att forena sig med Storan.

Alltjamt gick det framat for Storan. Den var anda inte sa stor, som man hade kunnat vanta darav, att den hade dragit till sig sa manga hjalpare. Men stormodig var den daremot. Den gick fram i nastan standig fors och med starkt dan och kallade till sig allt, som strommande och porlade i skogen, om det sa bara var en varback.

En dag horde Storan en alv brusa langt, langt vasterut. Och nar den fragade skogen vem det var, svarade den, att det var Fulualv, som upptog vatten fran Fulufjall och som redan hade hunnit att grava sig en lang och bred fara.

Sa snart som Storan fick veta detta, sande den den vanliga halsningen, och skogen atog sig som forut att framfora den. Nasta dag kom den med svar fran Fulualv. 'Sag du till Storan,' hade alven svarat, 'att ingalunda vill jag ha hjalp! Det hade passat sig battre for mig an for an att sanda en sadan halsning, eftersom jag ar den maktigaste av oss bada och det lar bli jag, som forst kommer till havet.'

Knappt hade Storan fatt halsningen, forran den hade svaret fardigt. 'Sag nu genast till Fulualv,' ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till tavlan! Om den anser sig vara maktigare an jag, ma den bevisa det genom att lopa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer forst till havet.'

Nar Fulualv fick hora halsningen, svarade den:

'Jag har ingenting otalat med Storan, och det hade behagat mig bast att fa ga min vag i ro. Men jag har sa mycket bistand att vanta fran Fulufjall, att det voro fegt av mig att inte uppta tavlingen.'

Harmed borjade de bada strommarna sin tavlan. De brusade astad med annu storre bradska an forut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.

Men det tycktes, som om Storan genast skulle fa angra sin oforvagenhet att utmana alven, for den motte ett hinder, som holl pa att bli den overmaktig. Det var ett berg, som lag ratt i dess vag, och dar den inte kunde komma fram annat an genom en trang ramna. Den trangde ihop sig och gick fram med strid fors, men i manga ar maste den nota och fila, innan den fick ramnan utvidgad till en nagot sa nar bred klyfta.

Under denna tid fragade an skogen atminstone vart halvar hur det gick med Fulualv.

'Med alven gar det inte annat an bra,' svarade skogen. 'Den har nu forenat sig med Goralven, som tar emot vatten fran norska fjallen.'

En annan gang, nar an fragade efter alven, svarade skogen:

'Den behover du inte ha bekymmer for. Den har just nyss fatt till sig Horrmundsjon.'

Men Horrmundsjon hade Storan sjalv tankt att bemaktiga sig.

Nar den horde, att den hade gatt till Fulualv, blev den sa rasande, att den antligen brot sig igenom Trangslet och kom fram darur sa vild och brusande, att den ryckte med sig skog och jord, an den egentligen behovde. Det var just var, och den oversvammade hela trakten mellan Hyckjeberget och Vasaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Alvdalen.

'Jag undrar vad Fulualv sager om detta,' sade Storan till skogen.

Fulualv hade emellertid gravt ur Transtrand och Lima, men nu hade den statt stilla framfor Limed och sokt efter en omvag, darfor att den inte vagade kasta sig utfor det branta berget dar. Men nar den fick hora, att Storan hade brutit sig igenom Trangslet och hade gravt ut Alvdalen, sade den, att nu fick det ga hur det ville. Den kunde inte sta stilla langre. Och sa kastade den sig utfor Limedsforsen.

Hog var den, men nog kom alven valbehallen utfor den, och sedan gick det undan med besked. Den gravde ur Malung och Jarna, och dar lyckades den overtala Vanan att forena sig med den, fastan den var hela tio mil lang och hade gravt ut en stor sjo som Vanjan pa egen hand.

Da och da tyckte den, att den horde ett markvardigt starkt brusande.

'Nu tror jag jag hor, att Storan haller pa att kasta sig i havet,'