Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (читать книги .txt) 📗
Det aret, da Nils Holgersson for med vildgassen genom landet, stod annu pa stranden av Tisken, ett stycke utanfor staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, darfor att dar bereddes svavel ett par manader vartannat ar. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rott, men sa smaningom hade blivit brungratt. Det hade inga fonster, utan bara en rad gluggar, som voro stangda med svarta luckor, och det stod nastan alltid mycket val tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det vackte darfor hans undran mer an nagot annat. Han hoppade omkring pa taket for att finna ett hal, och han satt ofta pa den hoga skorstenen och kikade ner genom den tranga oppningen.
En dag rakade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blast. En glugglucka pa det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat pa att flyga in genom gluggen for att se in i byggnaden. Men knappt var han inkommen, forran luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instangd. Han vantade, att vinden skulle kasta upp luckan pa nytt, men detta tycktes den alls inte amna gora.
Det foll ratt mycket dager in i byggnaden genom springor i vaggarna, och Bataki hade atminstone den gladjen att kunna fa reda pa hur det sag ut darinne. Det fanns ingenting annat an en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta sag han sig snart nojd pa. Men nar han ville ut igen, visade det sig, att det alltjamt var omojligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dorr stor oppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fangelse.
Bataki borjade skrika pa hjalp och holl i darmed hela dagen. Det finns val knappt nagra djur, som aro sa ihardiga att fora ovasen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade rakat i fangenskap. Den grastrimmiga katten fran Tisksagen var den forsta, som fick reda pa olyckan. Han talade om den for honsen, och de ropade ut den till forbiflygande faglar. Snart var den kand av alla Falu stads kajor och duvor och krakor och sparvar.
De flogo genast bort till det gamla Svavelkoket for att ta narmare reda pa saken. De kande mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta pa nagot satt att hjalpa honom.
Helt plotsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga rost: "Tyst, ni darute, och hor pa mig! Eftersom ni sager, att ni garna vill hjalpa mig, sa far ut och ta reda pa den gamla vildgasen Akka fran Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den har tiden pa aret. Tala om for Akka hur det star till med mig! Jag tror, att hon for med sig den ende, som kan hjalpa mig."
Agar sandeduva, som var den basta budbararen i hela landet traffade vildgasflocken borta pa Dalalvstranden, och nar skymningen inbrot, kommo hon och Akka farande och slogo ner framfor Svavelkoket. Tummetott satt pa Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lamnat pa en holme i Runn, darfor att Akka ansag, att de skulle ha gjort mer skada an gagn, om de hade kommit med till Falun.
Nar Akka hade radfort sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott pa ryggen och for bort till en gard, som lag alldeles i narheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram over tradgarden och bjorkhagarna, som omgavo det lilla stallet, allt under det att bade hon och pojken stirrade nerat marken. Det marktes, att har funnos barn, som hade sin lekar utomhus, och det drojde inte lange, forran de hittade vad de behovde. I en liten glad varback slamrade en rad av sma hammarverk, och dar i narheten fann pojken ett stamjarn. Pa ett par bockar lag en halvfardig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.
Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken faste snoret kring skorstenen, slappte ner det i det djupa halet och halade sig utfor det. Sedan han hade halsat Bataki, som med manga vackra ord tackade honom for att han hade kommit, borjade han att hugga ett hal i vaggen med stamjarnet.
Svavelkoket hade inga tjocka vaggar, men pojken fick med varje hugg bara los en span, sa liten och tunn, att en ratta lika val hade kunnat gnaga loss den med sina framtander. Det var tydligt, att han skulle nodgas arbeta hela natten och kanske langre anda, innan han fick ett sa stort hal, att korpen kunde tranga igenom det.
Bataki var sa ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I borjan var pojken mycket flitig, men om en stund markte korpen, att huggen kommo med allt langre mellanrum, och till sist upphorde de alldeles.
"Du ar visst trott," sade korpen. "Du orkar kanske inte arbeta langre?" – "Nej, inte ar jag trott," sade pojken och tog ater upp jarnet, "men jag har inte sovit ordentligt en natt pa aldrig sa lange. Jag begriper inte hur jag ska kunna halla mig vaken."
Nu gick arbetet raskt undan en stund, men sa kommo huggen med allt langre mellanrum. Korpen vackte pojken pa nytt, men han forstod, att om han inte kunde hitta pa nagot satt att halla honom vaken, skulle han fa stanna, dar han var, inte bara denna natten, utan hela nasta dag ocksa.
"Det kanske gingo battre att arbeta, ifall jag talade om en historia for dig?" sade han. – "Ja, det kunde ju vara en mojlighet," sade pojken, men pa samma gang gaspade han och var sa somnig, att han knappt kunde halla fast verktyget.
Sagan om Falu gruva
"Jag ska saga dig, Tummetott," sade Bataki, "att jag har haft ett langt liv pa jorden. Jag har rakat ut for bade ont och gott, och flera ganger har det hant mig, att jag har hallits fangen av manniskorna. Pa sa satt har jag lart mig inte bara att forsta deras sprak, utan jag har ocksa inhamtat mycket av deras lardom. Och jag vagar pasta, att det inte finns en fagel till i landet, som har sa bra reda pa dina stamfrander som jag.
En gang satt jag i bur manga ar i rad hos en bergmastare har i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kannedom om det, som jag nu ska beratta for dig.
For langre sedan bodde har i Dalarna en jatte, som hade tva dottrar. Nar jatten blev gammal och kande, att han skulle do, kallade han dottrarna till sig for att dela sina egendomar mellan dem.
Hans fornamsta rikedom bestod av nagra berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skanka till dottrarna. Men innan jag lamnar er arvet,' sade han, 'maste ni lova mig, att om nagon framling skulle raka att upptacka era kopparberg, sa ska ni sla ihjal honom, innan han hinner visa sitt fynd for nagon annan.' Den aldsta av jattedottrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern sag, att hon betankte sig, innan hon gav loftet. Darfor lamnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den aldsta fick jamnt dubbelt sa mycket som hon. 'Dig vet jag att jag kan lita pa, som om du voro en karl', sade jatten, 'och darfor ska du fa brorslotten.'
Strax darefter dog gammaljatten, och langa tider framat var bada dottrarna lika noga att halla loftet. Det hande mer an en fattig vedhuggare eller jagare, att han fick syn pa kopparmalmen, som pa flera hall lag oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, forran han traffades av en olycka. Antingen stortade en torrfura over honom, eller ocksa rakade han ut for ett bergras. Han fick aldrig tid pa sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.
Pa den har tiden var det bruk overallt i landet, att bonderna om somrarna sande sina kreatur pa bete langt in i skogarna. Vallhjonen foljde med dem for att ta vara pa mjolken och gora ost och smor. For att folk och boskap skulle ha nagon tillflykt i vildmarken, rojde bonderna opp en liten plats i skogen och byggde dar ett par sma stugor, som de kallade fabodar.
Nu hande det sig, att en bonde, som bodde invid Dalalven i Torsangs socken, hade sina sommarbodar vid stranderna av sjon Runn, dar marken var sa stenbunden, att ingen hade forsokt sig pa att odla den. En host begav sig bonden med ett par klovjehastar bort till fabodvallen for att hjalpa till att fora hem kreaturen, smorbyttorna och ostarna. Nar han skulle rakna boskapen, rakade han marka, att en av bockarna var alldeles rod om hornen. 'Vad ar det for horn, som Karebocken har fatt?' sade bonden till vallkullan. – 'Jag vet inte, jag,' svarade hon. 'Han har kommit hem med roda horn var kvall i sommar. Han tycker nog, att det ar grant.' – 'Jasa, tror du det,' sade bonden. – 'Han har sitt lynne for sig, den har bocken, och om jag skurar det roda av hornen, gar han genast och skaffar dit nytt.' – 'Skura da av rodfargen an en gang,' sade bonden, 'sa far jag se hur han bar sig at!'
